izalinnea

jag har blivit dumpad och jag känner inombords att de kanske ändå är de rätta men ändå gör de så ont! önskar att saker och ting hade varit annorlunda men allt är precis som de ska vara. 

de känns jobbigt och jag kan inte sluta tänka på det och jag kan inte fokusera på något annat. Undra vad Alex tänker och om de gör något ont för honom, eller om han bara är nöjd och glad med sitt beslut? 

jag har ont och har svårt att se nån framtid med någon annan, men vi får se allt löser sig! 

 Hej 

Idag är det 11e mars. Jag har fortfarande inte träffat Hampe och Suvve. Saker och ting börjar kännas lättare och jag börjar inse att jag klarar mig utan dem om de skulle vara nödvändigt. Jag skulle förstås vara riktigt ensam men förhoppningsvis kan jag hitta nya vänner. Jag är riktigt sårad över att varken hampe eller suvve har försökt ta kontakt med mig, det känns som om jag inte betyder något för dem. Vi har startat en grupp igen på snapchat där vi pratar om livet. Jag vet inte det är väl en start på något bra kanske men det känns ärligt som jag bara vill skrika på suvve och ifrågasätta "ÄR DU NÖJD, VA DET SÅ HÄR DU VILLE HA DET?" 

Ärligt suger de att jag tycker om dessa så mkt för annars hade jag aldrig kämpat för att få tillbaka människor på detta sättet. 

 

 

 

 

Jag undrar om det är ADHD'ns fel att jag känner så mycket att jag tar det här med vänskap på för stort allvar. Den här smärtan och sorgen efter dessa personer känns typ inte mänsklig. Men jag tror det beror på att jag aldrig har passat in. Jag har aldrig känt att jag passar in i någon grupp i samhället. Jag har inte ens alltid känt att jag passar in med min egen familj och känner väl att jag kan inte vara mig själv fullt ut med någon annan än med suvve, hampe och emil. De förstår mig på ett sätt som ingen annan gör och hur ska jag någonsin kunna vara på detta sätt igen om inte dessa personer finns i mitt liv? 

Det är bäst att inte tänka så jävla mkt hela tiden.

 

Jag känner mig totalt misslyckad. Nu kommer det inlägg efter inlägg..hahaha.. lame...

Jag kanske har romantiserat och överdrivet hela grejen kring min hampes och suvves vänskap. Jag har alltid sett att de är så bra och inte förstått hur de är möjligt att jag förtjänar vänner som dem. Jag har gått runt och pratat om dem konstant hur bra vänner jag har, men tänk om de bara är normala vänner(?). Jag förstår bara inte hur man kan ha så kul med några människor och hur några personer kan lyfta hela ens dag och existens. De har gett mig så mkt glädje som jag alltid kommer vara tacksam för. Alla skratt alla galna saker när det har varit bra mellan oss så har det verkligen varit bra, helt as roligt. Jag kommer alltid tänka tillbaka på dessa bra stunder och tillfällen. 

 

Detta kommer låta aningen självgott men jag förstår inte hur de kan dissa mig. Jag är en glädjespridare själv och jag älskar när andra är glada och jag vet att genom min klumpighet och lite konstiga humor bidrar jag ofta till skratt. Jag känner mig bättre när jag tänker på att de kommer säkert sakna mig en aning också. Det måste dom göra. Jag har bidragit med en hel del drama det har jag men jag har också bidragit med lycka och roliga stunder. De har säkert lika kul utan mig eller kanske ersätter mig med Gäfvert men Gäfvert är inte jag. Gäfvert är säkert enkel och rolig men jag glädjs åt att de förhoppningsvis inte kommer ha lika roligt med honom som med mig. 

 

Förutom det känns det inte som de bryr sig om mig och om vår vänskap alls. Men vem bryr sig om en vänskap egentligen om man har bestämt sig för att dissa någon. Jag tycker att det är larvigt att de inte kan berätta hur läget ser ut för mig och sedan dissa mig istället för att göra det på det värsta sättet genom utfrysning och tystnad. Fast ärligt så hade jag säkert blivit lika ledsen för det. NU har jag och jag vet att det är lame, fortfarande hoppet uppe att de ska gå och lösa detta på något sätt. 

Hej

I dag är det lördagen 23 februari 2019. Idag är en jobbig dag och jag kommer få möta smärta under en längre tid som jag just i denna stund var helt oförberedd på. Mina två bästavänner de två bästa personerna jag vet har dissat mig. Det började redan igår jag förstod då att det var något som var fel men jag kämpade med att ignorera detta då jag tänkte för mig själv att det går väl över. 

 

Jag tror jag har blivit dissad för en mängd olika saker. Den största anledningen tror jag beror på att jag kan ha visat Hampe att jag tycker om honom mer än vad jag tycker om Suvve (detta är då något som inte är sant, då jag gillar båda lika mkt fast på olika sätt). Jag känner väl inte det själv riktigt men han kan ha uppfattat det på det sättet. En annan orsak kan ha varit att jag har skaffat en hund, man blir mer låst än vad jag hade tänkt mig. Hampe har jag inte träffat på år och dag känns det som och det är klart han rådissar mig i en sådan situation det förstår jag fullständigt. I Suvves sällskap har han kontakter de kan hänga med andra personer och ersätta mig inom snar framtid. 

 

Jag har ingen vän längre, tänk att de kan gå så fort. Det känns läskigt och som att jag tycker synd om mig själv när jag skriver det, men så är inte fallet. Det måste vara enkelt att inte ha några vänner men jag känner redan nu hur jag saknar att dela saker med framförallt Suvve som jag ofta skrev till vid minsta nya sak som hänt i mitt liv. Den onda delen i mig vill hämnas, jag vill skrika jag vill slå dem och jag vill att de ska känna den enorma smärta jag känner just nu. Jag grät förut grät som en bebis jag kunde knappt få luft. Att förlora människor som betyder så mycket är fruktansvärt, smärtan är total. Den är hanterbar nu igen och jag kan fokusera lite grann på andra saker men jag vet med mig att dagarna som väntar kommer att vara upp och ner. Det kommer säkert göra ont i månader år. Ena stunden kommer det kännas okej och andra sekunden kommer jag skrika av smärta. 

 

Jag har Emil i och för sig och han stöttar mig men jag känner väl inte att han är min vän. Han sitter hellre vid datan än o är med mig. Han vill aldrig umgås och han vill aldrig göra något men jag är glad att han finns för annars hade jag varit totalt ensam. Jag har läst att om man är ensam ökar risken för farliga sjukdomar vilket gör mig rädd. 

Trodde inte att jag skulle vara tillbaka här o skriva så snart igen. 

 

Nu har de gått snart 10 år sedan som jag tog mitt första bloss. Jag hade min rosa luvtröja på mig, stod bakom en häck, jag och Helga. Det var tider, min tröja är fortfarande kvar hemma hos henne överst på ett hyllplan i en garderob. 

 

Nu ser min hälsosituatuion annorlunda ut. I dagens läge är det dags att jag fimpar. Situationen jag befinner mig i har gjort beslutet enkelt, men processen är fortfarande tuff. Det går bra när jag befinner mig inomhus och är sysselsatt, då finns inget behov att gå ut att ta en cigg, men när jag kommer utanför dörren kommer vanan: hjärnan säger till mig att: "stopp du här ska du ta en cigg, för att orka dig igenom den här lektionen, för att bli lugn och avslappnad, för att minska rastlösheten". Vanan kommer vara det som blir svårast att kämpa emot. 

 

Hur känns det nu? 

- Just nu är jag inne på dag 1. Jag känner defenitivt att något saknas mig och jag vågar inte kliva utanför dörren utan har stannat inne hela dagen. Suget finns där, men det går för tillfället att härda ut. Det är cirka 24 timmar sedan jag tog min senaste cigg. 

 

Jag känner stark oro inför kvällen och natten, framförallt för hur det ska vara att sova utan att få ha tagit en cigg. Jag känner att jag behöver få sömn. Jag är även orolig som nämnt innan över hur det ska gå imorgon när jag ska till skolan. Hemligheten tror jag är att man får ta det en dag i taget, babysteps. 

 

Tankar som kommer upp är:

Hur ska jag någonsin kunna dricka alkohol igen?? - förstärker röksuget för mig.

Vad ska jag göra med mitt liv nu?? Hur ska jag hantera stress, ångest, irritation?? 

 

Hur ska hålla uppe motivationen?? Kommer jag någonsin kunna sova gott igen? 

Kommer jag byta ut rökvanan mot hetsätning?? Bör jag söka hjälp?? 

 

 

Här kommer ett öppet brev till mina vänner christoffer och hampus. Hela den här tiden har jag inte sett min egen del i varför den senaste tiden har varit som den varit. Jag har insett nu efter att jag i flera dagar rannsakat varför mina relationer alltid slutar som dem gör. Jag har nog hållit i er för hårt och kvävt er till viss del, vilket inte har varit meningen. Jag har läst på en hel del om energitjuvar i relationer och insett att det är mycket möjligt att jag är en av dem. Tex så tar en energitjuv mycket energi från andra och vill gärna vara i centrum och pratar mycket om sig själva. Jag förstår att det inte är så relationer ska fungera, en relation ska vara ömsesidig det handlar om att både ge och ta. Alla måste känna sig sedda och få ut samma av relationen. Jag har oavsiktligt behandlat er som mer än vänner (inte på ett sexuellt sätt) men jag menar att jag har hållit i er för hårt brytt mig för mkt om hur ni lever era liv (tex brytt mig om när hampe åkte till ayia napa och blev arg för de. VILKET JAG INTE BORDE BLIVIT DET ÄR DITT LIV INTE MITT),  samt haft hårda krav på vår vänskap.

 

Jag har hört av mig väldigt mycket och vill ses hela tiden, det är viktigt för alla att ha ett eget liv, och jag förstår att jag har varit väldigt på och kanske lite för mycket. Jag har inte reflekterat så mycket över detta innan men jag förstår nu och framförallt  mot suvve har jag haft väldigt hårda krav på. Förväntar mig alltid att han ska svara på tusen meddelanden som jag skriver varje dag, det måste vara väldigt tröttsamt, speciellt när hälften av dem handlar om mig. Lagt mig i vem du umgåtts med och om du har varit med ngn som jag inte gillar har jag blivit upprörd ( vilket inte är ok nånstans att jag blev!!). Jag vet innerst inne att alla människor behöver sin egna tid och alla vänner pratar inte ens varje dag med varandra utan de vet ändå att de är bra vänner. Mycket varför jag tror att jag har behandlat suvve ganska dåligt i en period är att jag är rädd att förlora dig som vän. Jag har gjort det en gång tidigare och jag vill helst inte göra det igen. Det är absolut ingen ursäkt egentligen man kan inte behandla andra hur som helst ändå. 

 

Jag vill egentligen med detta brev bara förklara att jag förstår om det är såhär ni känner. Jag hade gärna uppskattat att när ni känner att det blir för mycket att jag skriver för mycket, vill ses för mycket att ni säger det till mig för jag vet att det är så ibland.JAg blir inte arg eller sårad utan snarare lättad. Lättad för att jag förstår att då kan jag backa lite och vi kan fortfarande vara vänner med varandra. Jag är ganska dramatisk tyvärr, jag dras till mycket drama tyvärr och det rör ju defentivit till det i mina relationer till andra. Tyvärr blir jag väldigt intensiv och har svårt för att stanna upp och jag fick bestämma skulle ni helst bo här så vi kunde vara och prata med varandra hela tiden ( helstört jag vet). men med denna läxan i ryggsäcken kan jag bli en bättre vän på alla plan. 

Bajs på hela jävla livet just nu

ni vet den här känslan när man ex loggar in på sin fb/mobil och förväntar sig att en person ska ha skrivit någonting till dig för att du inte har varit kontaktbar på hela dagen, det är så jag känner nu

känner mig sårad på ngt konstigt vis att denna personen bara inte hör av sig. känslan suger balle, kanske inte borde ta allt så personligt, kan ju va vad som men nu gör jag fan de. 

 

ska försöka sätta mig ner och skriva om dagen, ska försöka formulera mina tankar och åskiter i ord. Har hört att det är en sak som ska "heala" en eller vad det heter. 

 

Dagen började med att jag vaknade upp  samma overklighetskänsla som vanligt, försöker va positiv så vi får väl se det från den ljusa sidan att jag iallafall har lärt mig av mitt misstag, Inga mer droger för mig inte!! 

 

Jag försvann in i musikens värld på tåget, och som vanligt hamnade jag någon helt annanstans än i nuet. 

Återkommande tankar: såhär är overklighetskänslorna idag.. osv, hur ska jag bli av med det. Det är bara en tanke Jag har socialfobi, Jag undviker människor. 

 

en positiv sak jag har gjort idag:

 

idag kan jag komma på flera positiva/bra saker jag gjort förutom att jag hjälpte pappa att klippa gräset och förutom den promenad jag tog, som faktiskt är toppen!! Jag känner mig jätteduktig. 

som ovan förutom det har jag försökt ta tag i min situation: Jag har gjort avslappningsövningar, läst ut en bok om psykologi och så har jag fokuserat på att vara i nuet och inte ätit något godis än så länge kl är 19.00. Jag är stolt över mig själv för att jag försöker. Man måste misslyckas några gånger innan man kan lyckas <3 

gaaaah sugerutan antoch emilskrivver av ,mig mer imorgon godnatt :D :D

1. vad är ekotjänster för något, ge två exempel? Naturresurser och ekologiska processer, t ex pollenering,ren luft, rent vatten, mat, avkoppling i naturen och flödande energikälla som vattenkraft, solenergi och vindkraft är några exempel på vad vi har för ekotjänster.

 

2. vad är ett ekologiskt fotoavtryck? Det ekologiska fotoavtrycket visar hur stor yta det går åt för att producera den mat och energi som vi använder, alla prylar vi konsumerar, transporter vi behöver och slutligen den yta som krävs för att ta hand om avfallet som uppstår.

 

7. hur kan man påstå att nästan all energi kommer ifrån solen?Solen värmer land, luft och vatten. Det driver vattnets kretslopp och ger upphov till vindar. På så sätt drivs vatten-, våg och vindkraft av solen. Solen har också genom fotosyntes gett energin i fossila bränslen. 

 

8. varför delar man in energikällor i förnybara- och inte förnybara? Man kan dela in energikällorna i förnybara- och inte förnybara för att få en överblick över dem. De förnybara nybildas hela tiden av inströmmande solljus, medan det tar miljontals år för de inte förnybara att nybildas.

 

9. vilka är de viktigaste energikällorna i Sverige? olja (33%) biobränlsen (27%) kärnkraft (16%) och vattenkraft (15%) är de viktigaste energikällorna i Sverige.

10. vad säger energiprincipen? energi kan inte förstöras eller nyskapas, den kan bara omvandlas.

11. Vilka är de fossila bränslena? kol, olja och naturgas. 

 

 

Ångesten är förjävlig om man nu kan kalla det ångest, jag vet inte vad det är. Men känner mig inte närvarande och känns som om jag har försvunnit bort och som mitt huvud inte är med mig. Jag får konstiga tankar som att jag tror att jag är död eller att jag är alldeles ensam jag vet inte vad jag ska göra eller nånting, jag brukar slå mig själv för att försöka känna nånting, det känns inte som om det ens är mig själv jag slår. Men samtidigt så känner mig smärtan fast den känns frånvarande precis som att det inte vore mig själv jag slår.

 

Jag börjar ärligt talat bli rädd för mig själv och mina tankar det känns som om jag är rädd för precis allting. Jag vet inte hur jag ska berätta det här för någon eller hur jag ska formulera mig. Jag är osäker på istort sätt allting och funderar över precis allting, exempelvis varför ett ord stavas på ett visst sätt eller varför jag överhuvudettaget är här eller varför penna heter penna? jag vet ju själv att detta inte är normalt och att man inte ska tänka såhär men jag kan inte sluta det har blivit som en vana.

 

Det känns som om jag är frånvarande mest hela tiden och jag försöker vara stark och tänka på att det ska gå över med tiden, eller att säga "JAG ÄR HÄR" kan hjälpa ibland. Jag vet inte om det är ångest jag lider av eller något helt annat. Det enda jag vet är att det blev såhär efter att jag tagit droger. Jag är rädd och vill ha hjälp men vet inte vem jag ska vända mig till.

 

Jag känner inte heller känslor som förr, man skulle iprincip kunna säga att jag känner mig avskärmad och inburad. Jag kan inte längre nå ut till min egen kropp och mitt eget psyke. Jag hoppas att detta är något som går över med tiden, för det här är det värsta jag har varit med om i hela mitt liv och att veta att det inte finns någonting att göra åt det gör allt bara ännu sämre.

 

Jag är rädd för allt och jag vill innerligt med hela mitt hjärta att det ska finnas något att göra så det här försvinner. Jag vill hitta mig själv igen och jag vill vara den jag alltid har varit!! jag ångrar fruktansvärt mycket att jag tog droger och jag ska aldrig någonsin göra om det, men jag hoppas på allt att det här kommer gå över inom snar framtid för jag orkar inte med det här.

 

Det blir svårt att gå till skolan, men det är minst lika svårt o vara hemma. Om jag är sysselsatt så kanske jag tänker på det mindre, men samtidigt är det svårt. Och det har börjat bli svårt med vänner osv.. jag har blivit frånvarande och blyg och inåt eller vad man ska kalla det. och det är inte likt mig. Jag har alltid varit den som syns och hörs, den roliga tjejen, men nu är jag bara en tom prick utan känslor och utan empati. Jag bryr mig inte längre om någon, inte ens mig själv. Jag är elak och egoistisk. Självisk har jag dock alltid varit lite grann men på senare tid har det blivit värre.

 

Allt är jobbigt och det är svårt att prata om det med någon eftersom jag inte tror någon skulle förstå vad det är som händer inom mig och hur jobbigt allting är!! Jag tänker även sluta med concerta medicinen eftersom jag inte tycker den hjälper. Jag är inte mig själv och då kan jag inte heller fokusera på saker runt om kring mig. Känns som om jag lever i en bubbla och mitt självförtroende och självkänsla ligger på botten.

 

Jag vet inte om det förklarar allt, men så kan det även vara så att jag inte känner mina ben ordentligt eller mina läppar eller när jag skakar på huvudet känns det tomt. Jag känner mig svävande någonstans och funderar på om jag är död. Och dessutom är ordet död så skrämmande för mig nuförtiden att jag inte ens vågar prata om det.

 

Ytterligare en sak som skrämmer mig är att vi ska ställa om klockan på lördag/söndag och jag vet inte varför men i vilket fall som helst för det mig må jättedåligt. Jag önskar allt blev som förr men jag har tappat hoppet. Jag känner distans till verkligheten och när jag blinkar med ögonen så vattnas dom inte ens längre och när jag går ut känns det inte som ute och jag har svårt att känna dofter på samma sätt som förr. och det jobbigaste är att jag har svårt att säga till folk hur det är och hur jag mår för ingen som inte har varit i min sits förstår och jag vet inte ens själv vad det är jag genomgår det enda jag vet är att man inte bör må såhär det är inte friskt. Jag är inte frisk och det gör mig livrädd.

 

Jag tänker konstiga tankar som att jag är ensam, alla andra är robotar, och att jag är borta. Jag känner att jag måste kämpa för att stanna här. Jag vill inte leva såhär längre. Det funkar inte. Jag känner mig bara som en värdelös och elak person utan vänner, det känns som att jag förlorat alla mina vänner och att jag inte kommer få några nya med tanke på att jag inte är närvarande och känner distans till verkligheten och jag tänker konstiga tankar som att ingen vill va med mig, eller att alla tycker att jag är jobbig och påträngade. Det tar mycket energi att tänka på sånt.

 

Jag vill bara sova en vecka och vakna upp till mitt gamla liv men jag vet att det inte kommer hända. För det här är mitt liv nu. Jag är rädd för allt och inbillar mig konstiga saker och har konstiga tankar.

 

MEN JAG KOMMER KLARA DETTA OCH DET KOMMER GÅ ÖVER!! FÖR JAG ÄR STARK OCH VÄRDEFULL. JAG ÄLSKAR MIN FAMILJ MEST  AV ALLT ÄVEN OM JAG INTE VISAR DET OCH JAG ÄLSKAR EMIL FÖR ATT HAN ALLTID FINNS DÄR FÖR MIG OCH FÖRSÖKER HJÄLPA TILL, MEN DET JOBBIGA ÄR ATT INGEN FÖRSTÅR MIG!. JAG VET INTE VAR JAG SKA TA VÄGEN!! 

du lämnade mig en gång jag borde insett att du skulle göra det igen, du är inte ens säker på dina känslor eller nånting du bara säger en massa skit som du inte ens menar, det gör ont ont ont ont. jag älskade dig med allt jag har och allt jag är, det gör ont men du inser ju inte det utan skyller bara all skit på mig vet att jag gjorde fel men du ljuger mig rätt upp i ansiktet och säger att du vill ha det seriöst med mig fast du inte ens vill det jag tycker du är en fittig person rent ut sagt, och jag är värdefull och vacker och jag klarar mig bättre utan dig. jag ska försöka mitt bästa att inte tänka och lägga mer tid på dig . du var egentligen aldrig värd min tid eller jo det var du vi hade många fina stunder men du baaaaaara utnyttjade mig. .jaja jag hade en bra tid med dig också men den är över nu jag ärtacksam för att ed dig och kommer allt finnas om de är något!! (ANTI)