izalinnea

Här kommer ett öppet brev till mina vänner christoffer och hampus. Hela den här tiden har jag inte sett min egen del i varför den senaste tiden har varit som den varit. Jag har insett nu efter att jag i flera dagar rannsakat varför mina relationer alltid slutar som dem gör. Jag har nog hållit i er för hårt och kvävt er till viss del, vilket inte har varit meningen. Jag har läst på en hel del om energitjuvar i relationer och insett att det är mycket möjligt att jag är en av dem. Tex så tar en energitjuv mycket energi från andra och vill gärna vara i centrum och pratar mycket om sig själva. Jag förstår att det inte är så relationer ska fungera, en relation ska vara ömsesidig det handlar om att både ge och ta. Alla måste känna sig sedda och få ut samma av relationen. Jag har oavsiktligt behandlat er som mer än vänner (inte på ett sexuellt sätt) men jag menar att jag har hållit i er för hårt brytt mig för mkt om hur ni lever era liv (tex brytt mig om när hampe åkte till ayia napa och blev arg för de. VILKET JAG INTE BORDE BLIVIT DET ÄR DITT LIV INTE MITT),  samt haft hårda krav på vår vänskap.

 

Jag har hört av mig väldigt mycket och vill ses hela tiden, det är viktigt för alla att ha ett eget liv, och jag förstår att jag har varit väldigt på och kanske lite för mycket. Jag har inte reflekterat så mycket över detta innan men jag förstår nu och framförallt  mot suvve har jag haft väldigt hårda krav på. Förväntar mig alltid att han ska svara på tusen meddelanden som jag skriver varje dag, det måste vara väldigt tröttsamt, speciellt när hälften av dem handlar om mig. Lagt mig i vem du umgåtts med och om du har varit med ngn som jag inte gillar har jag blivit upprörd ( vilket inte är ok nånstans att jag blev!!). Jag vet innerst inne att alla människor behöver sin egna tid och alla vänner pratar inte ens varje dag med varandra utan de vet ändå att de är bra vänner. Mycket varför jag tror att jag har behandlat suvve ganska dåligt i en period är att jag är rädd att förlora dig som vän. Jag har gjort det en gång tidigare och jag vill helst inte göra det igen. Det är absolut ingen ursäkt egentligen man kan inte behandla andra hur som helst ändå. 

 

Jag vill egentligen med detta brev bara förklara att jag förstår om det är såhär ni känner. Jag hade gärna uppskattat att när ni känner att det blir för mycket att jag skriver för mycket, vill ses för mycket att ni säger det till mig för jag vet att det är så ibland.JAg blir inte arg eller sårad utan snarare lättad. Lättad för att jag förstår att då kan jag backa lite och vi kan fortfarande vara vänner med varandra. Jag är ganska dramatisk tyvärr, jag dras till mycket drama tyvärr och det rör ju defentivit till det i mina relationer till andra. Tyvärr blir jag väldigt intensiv och har svårt för att stanna upp och jag fick bestämma skulle ni helst bo här så vi kunde vara och prata med varandra hela tiden ( helstört jag vet). men med denna läxan i ryggsäcken kan jag bli en bättre vän på alla plan.