izalinnea

Ångesten är förjävlig om man nu kan kalla det ångest, jag vet inte vad det är. Men känner mig inte närvarande och känns som om jag har försvunnit bort och som mitt huvud inte är med mig. Jag får konstiga tankar som att jag tror att jag är död eller att jag är alldeles ensam jag vet inte vad jag ska göra eller nånting, jag brukar slå mig själv för att försöka känna nånting, det känns inte som om det ens är mig själv jag slår. Men samtidigt så känner mig smärtan fast den känns frånvarande precis som att det inte vore mig själv jag slår.

 

Jag börjar ärligt talat bli rädd för mig själv och mina tankar det känns som om jag är rädd för precis allting. Jag vet inte hur jag ska berätta det här för någon eller hur jag ska formulera mig. Jag är osäker på istort sätt allting och funderar över precis allting, exempelvis varför ett ord stavas på ett visst sätt eller varför jag överhuvudettaget är här eller varför penna heter penna? jag vet ju själv att detta inte är normalt och att man inte ska tänka såhär men jag kan inte sluta det har blivit som en vana.

 

Det känns som om jag är frånvarande mest hela tiden och jag försöker vara stark och tänka på att det ska gå över med tiden, eller att säga "JAG ÄR HÄR" kan hjälpa ibland. Jag vet inte om det är ångest jag lider av eller något helt annat. Det enda jag vet är att det blev såhär efter att jag tagit droger. Jag är rädd och vill ha hjälp men vet inte vem jag ska vända mig till.

 

Jag känner inte heller känslor som förr, man skulle iprincip kunna säga att jag känner mig avskärmad och inburad. Jag kan inte längre nå ut till min egen kropp och mitt eget psyke. Jag hoppas att detta är något som går över med tiden, för det här är det värsta jag har varit med om i hela mitt liv och att veta att det inte finns någonting att göra åt det gör allt bara ännu sämre.

 

Jag är rädd för allt och jag vill innerligt med hela mitt hjärta att det ska finnas något att göra så det här försvinner. Jag vill hitta mig själv igen och jag vill vara den jag alltid har varit!! jag ångrar fruktansvärt mycket att jag tog droger och jag ska aldrig någonsin göra om det, men jag hoppas på allt att det här kommer gå över inom snar framtid för jag orkar inte med det här.

 

Det blir svårt att gå till skolan, men det är minst lika svårt o vara hemma. Om jag är sysselsatt så kanske jag tänker på det mindre, men samtidigt är det svårt. Och det har börjat bli svårt med vänner osv.. jag har blivit frånvarande och blyg och inåt eller vad man ska kalla det. och det är inte likt mig. Jag har alltid varit den som syns och hörs, den roliga tjejen, men nu är jag bara en tom prick utan känslor och utan empati. Jag bryr mig inte längre om någon, inte ens mig själv. Jag är elak och egoistisk. Självisk har jag dock alltid varit lite grann men på senare tid har det blivit värre.

 

Allt är jobbigt och det är svårt att prata om det med någon eftersom jag inte tror någon skulle förstå vad det är som händer inom mig och hur jobbigt allting är!! Jag tänker även sluta med concerta medicinen eftersom jag inte tycker den hjälper. Jag är inte mig själv och då kan jag inte heller fokusera på saker runt om kring mig. Känns som om jag lever i en bubbla och mitt självförtroende och självkänsla ligger på botten.

 

Jag vet inte om det förklarar allt, men så kan det även vara så att jag inte känner mina ben ordentligt eller mina läppar eller när jag skakar på huvudet känns det tomt. Jag känner mig svävande någonstans och funderar på om jag är död. Och dessutom är ordet död så skrämmande för mig nuförtiden att jag inte ens vågar prata om det.

 

Ytterligare en sak som skrämmer mig är att vi ska ställa om klockan på lördag/söndag och jag vet inte varför men i vilket fall som helst för det mig må jättedåligt. Jag önskar allt blev som förr men jag har tappat hoppet. Jag känner distans till verkligheten och när jag blinkar med ögonen så vattnas dom inte ens längre och när jag går ut känns det inte som ute och jag har svårt att känna dofter på samma sätt som förr. och det jobbigaste är att jag har svårt att säga till folk hur det är och hur jag mår för ingen som inte har varit i min sits förstår och jag vet inte ens själv vad det är jag genomgår det enda jag vet är att man inte bör må såhär det är inte friskt. Jag är inte frisk och det gör mig livrädd.

 

Jag tänker konstiga tankar som att jag är ensam, alla andra är robotar, och att jag är borta. Jag känner att jag måste kämpa för att stanna här. Jag vill inte leva såhär längre. Det funkar inte. Jag känner mig bara som en värdelös och elak person utan vänner, det känns som att jag förlorat alla mina vänner och att jag inte kommer få några nya med tanke på att jag inte är närvarande och känner distans till verkligheten och jag tänker konstiga tankar som att ingen vill va med mig, eller att alla tycker att jag är jobbig och påträngade. Det tar mycket energi att tänka på sånt.

 

Jag vill bara sova en vecka och vakna upp till mitt gamla liv men jag vet att det inte kommer hända. För det här är mitt liv nu. Jag är rädd för allt och inbillar mig konstiga saker och har konstiga tankar.

 

MEN JAG KOMMER KLARA DETTA OCH DET KOMMER GÅ ÖVER!! FÖR JAG ÄR STARK OCH VÄRDEFULL. JAG ÄLSKAR MIN FAMILJ MEST  AV ALLT ÄVEN OM JAG INTE VISAR DET OCH JAG ÄLSKAR EMIL FÖR ATT HAN ALLTID FINNS DÄR FÖR MIG OCH FÖRSÖKER HJÄLPA TILL, MEN DET JOBBIGA ÄR ATT INGEN FÖRSTÅR MIG!. JAG VET INTE VAR JAG SKA TA VÄGEN!!