izalinnea

Jag undrar om det är ADHD'ns fel att jag känner så mycket att jag tar det här med vänskap på för stort allvar. Den här smärtan och sorgen efter dessa personer känns typ inte mänsklig. Men jag tror det beror på att jag aldrig har passat in. Jag har aldrig känt att jag passar in i någon grupp i samhället. Jag har inte ens alltid känt att jag passar in med min egen familj och känner väl att jag kan inte vara mig själv fullt ut med någon annan än med suvve, hampe och emil. De förstår mig på ett sätt som ingen annan gör och hur ska jag någonsin kunna vara på detta sätt igen om inte dessa personer finns i mitt liv? 

Det är bäst att inte tänka så jävla mkt hela tiden.