izalinnea

Jag undrar om det är ADHD'ns fel att jag känner så mycket att jag tar det här med vänskap på för stort allvar. Den här smärtan och sorgen efter dessa personer känns typ inte mänsklig. Men jag tror det beror på att jag aldrig har passat in. Jag har aldrig känt att jag passar in i någon grupp i samhället. Jag har inte ens alltid känt att jag passar in med min egen familj och känner väl att jag kan inte vara mig själv fullt ut med någon annan än med suvve, hampe och emil. De förstår mig på ett sätt som ingen annan gör och hur ska jag någonsin kunna vara på detta sätt igen om inte dessa personer finns i mitt liv? 

Det är bäst att inte tänka så jävla mkt hela tiden.

 

Jag känner mig totalt misslyckad. Nu kommer det inlägg efter inlägg..hahaha.. lame...

Jag kanske har romantiserat och överdrivet hela grejen kring min hampes och suvves vänskap. Jag har alltid sett att de är så bra och inte förstått hur de är möjligt att jag förtjänar vänner som dem. Jag har gått runt och pratat om dem konstant hur bra vänner jag har, men tänk om de bara är normala vänner(?). Jag förstår bara inte hur man kan ha så kul med några människor och hur några personer kan lyfta hela ens dag och existens. De har gett mig så mkt glädje som jag alltid kommer vara tacksam för. Alla skratt alla galna saker när det har varit bra mellan oss så har det verkligen varit bra, helt as roligt. Jag kommer alltid tänka tillbaka på dessa bra stunder och tillfällen. 

 

Detta kommer låta aningen självgott men jag förstår inte hur de kan dissa mig. Jag är en glädjespridare själv och jag älskar när andra är glada och jag vet att genom min klumpighet och lite konstiga humor bidrar jag ofta till skratt. Jag känner mig bättre när jag tänker på att de kommer säkert sakna mig en aning också. Det måste dom göra. Jag har bidragit med en hel del drama det har jag men jag har också bidragit med lycka och roliga stunder. De har säkert lika kul utan mig eller kanske ersätter mig med Gäfvert men Gäfvert är inte jag. Gäfvert är säkert enkel och rolig men jag glädjs åt att de förhoppningsvis inte kommer ha lika roligt med honom som med mig. 

 

Förutom det känns det inte som de bryr sig om mig och om vår vänskap alls. Men vem bryr sig om en vänskap egentligen om man har bestämt sig för att dissa någon. Jag tycker att det är larvigt att de inte kan berätta hur läget ser ut för mig och sedan dissa mig istället för att göra det på det värsta sättet genom utfrysning och tystnad. Fast ärligt så hade jag säkert blivit lika ledsen för det. NU har jag och jag vet att det är lame, fortfarande hoppet uppe att de ska gå och lösa detta på något sätt. 

Hej

I dag är det lördagen 23 februari 2019. Idag är en jobbig dag och jag kommer få möta smärta under en längre tid som jag just i denna stund var helt oförberedd på. Mina två bästavänner de två bästa personerna jag vet har dissat mig. Det började redan igår jag förstod då att det var något som var fel men jag kämpade med att ignorera detta då jag tänkte för mig själv att det går väl över. 

 

Jag tror jag har blivit dissad för en mängd olika saker. Den största anledningen tror jag beror på att jag kan ha visat Hampe att jag tycker om honom mer än vad jag tycker om Suvve (detta är då något som inte är sant, då jag gillar båda lika mkt fast på olika sätt). Jag känner väl inte det själv riktigt men han kan ha uppfattat det på det sättet. En annan orsak kan ha varit att jag har skaffat en hund, man blir mer låst än vad jag hade tänkt mig. Hampe har jag inte träffat på år och dag känns det som och det är klart han rådissar mig i en sådan situation det förstår jag fullständigt. I Suvves sällskap har han kontakter de kan hänga med andra personer och ersätta mig inom snar framtid. 

 

Jag har ingen vän längre, tänk att de kan gå så fort. Det känns läskigt och som att jag tycker synd om mig själv när jag skriver det, men så är inte fallet. Det måste vara enkelt att inte ha några vänner men jag känner redan nu hur jag saknar att dela saker med framförallt Suvve som jag ofta skrev till vid minsta nya sak som hänt i mitt liv. Den onda delen i mig vill hämnas, jag vill skrika jag vill slå dem och jag vill att de ska känna den enorma smärta jag känner just nu. Jag grät förut grät som en bebis jag kunde knappt få luft. Att förlora människor som betyder så mycket är fruktansvärt, smärtan är total. Den är hanterbar nu igen och jag kan fokusera lite grann på andra saker men jag vet med mig att dagarna som väntar kommer att vara upp och ner. Det kommer säkert göra ont i månader år. Ena stunden kommer det kännas okej och andra sekunden kommer jag skrika av smärta. 

 

Jag har Emil i och för sig och han stöttar mig men jag känner väl inte att han är min vän. Han sitter hellre vid datan än o är med mig. Han vill aldrig umgås och han vill aldrig göra något men jag är glad att han finns för annars hade jag varit totalt ensam. Jag har läst att om man är ensam ökar risken för farliga sjukdomar vilket gör mig rädd.